Anton älskade att meka med bilar. Men han ville ha utmaningar, gamla bilar som krävde mycket jobb. Därför besökte han regelbundet en bilskrot i Trollhättan.
Så långt tillbaka i tiden som Anton kunde minnas hade han älskat bilar. Så snart han kunde stå och gå hade han varit med pappa i garaget. Först satt han bara på en låda och tittade på medan pappa Anton förklarade vad han gjorde. Några år senare hade han fått börja hjälpa till genom att ge pappan de verktyg som behövdes. Då var han mallig och berättade för alla.
När han var fjorton fick han en egen gammal bil att reparera och göra i körbart skick. Något som han fick till så att den stod klar när körkortet hade tagits. Han hade lärt mycket av sin pappa. Bland annat att inte köpa nya dyra delar utan istället åka till skroten för att hitta det han behövde. Något som han snart blev mycket duktig på.
Bilskrot en guldgruva
Visst fick han betala för sakerna även där men inte i närheten av vad en affär skulle ta. Då han började bli inventarie på en bilskrot i Trollhättan fick han lov att hjälpa till att plocka isär bilar som kom in och då få en reservdel som tack för hjälpen. Något som var lycka för en kille som gick i skolan och inte hade mycket i veckopeng.
Den bilen som stod klar att användas när han äntligen fick köra hade fått nästan alla sina delar från bilskroten. Samma bil körde han sedan dit varje vardag när han fick sommarjobb. Bättre kunde det inte bli. Nu fick han lära sig ännu mer om bilar och vad som plockades bort vid skrotning. Han lärde sig att vissa delar såldes vidare och att alla vätskor tömdes ur för att inte hamna i marken och sedan grundvattnet. En viktig del av skrotningsprocessen.